Spökstaden Kayaköy: entré, öppettider och tips
📅 Senast uppdaterad: • 🛡️ Kontrollerat på plats före publicering: entréavgift, betalningssätt, öppettider och tillgänglighet.
Spökstaden Kayaköy, även kallad Levissi, är en övergiven by på en kullesluttning, ungefär 8 km från Fethiye. Utspridda över sluttningen ovanför dagens by följer de taklösa stenhusen, kapellruinerna och de smala gränderna fortfarande konturerna av den bebyggelse som en gång låg här.
Platsen förtjänar mer än ett snabbt fotostopp. Gränderna klättrar i terrasser uppför sluttningen, och när du passerar gamla dörröppningar, gårdar och smulande murar börjar du kunna föreställa dig hur människorna levde här fram till 1923.
⚡ Spökstaden Kayaköy i korthet – 2026
Är Kayaköy värt ett besök?
Kayaköy är värt ett besök för de tomma husen, ruinerna av två kyrkor, utsikten över dalen och stillheten i en by som varit övergiven i ett sekel. Det är inget museum med fast rundtur eller påkostade utställningar, och skyltningen är sparsam. När du väl börjar gå blir upplägget snart begripligt: hus i trappstegsformade rader, gränder som följer höjdkurvorna och de två kyrkorna som markerar byns nedre och övre ände. Räkna med mer tid än du tror om du tänker gå upp ovanför den nedre delen.
Så tar du dig till Kayaköy från Fethiye och Ölüdeniz
Kayaköy ligger nära Fethiyes centrum: 20–25 minuter med dolmuş eller cirka 15 minuter med bil. Utanför staden slingrar sig minibussen uppför de tallklädda kullarna innan den släpper av dig vid ruinernas kant.
Dolmuşar till Kayaköy går regelbundet under dagen. I Fethiye finns två huvudsakliga påstigningsplatser:
Om du hellre kör själv ligger Kayaköy cirka 8 km från Fethiye längs vägen mot Kayaköy. Parkering finns nära byns entré och längs den nedre vägen.
Med bil kan du också fortsätta till Gemilerstranden eller Ölüdeniz på samma tur.
Bor du i Ölüdeniz eller Hisarönü behöver du inte åka tillbaka via Fethiye. En andra väg går från Hisarönü genom tallskogen till Kayaköy, en sträcka på ungefär 5 km. Det är den snabbaste vägen från Ölüdenizhållet.
Entré och öppettider i Kayaköy 2026
Entrén kostar för närvarande motsvarande €3 i lira och betalas endast kontant. Kort och utländsk valuta tas inte emot i biljettkassan, så ta med tillräckligt med turkiska lira för hela sällskapet. Priser per oktober 2026.
Beloppet i lira beror på dagens växelkurs. Små sedlar är bra att ha, eftersom kassan inte alltid har växel.
Under högsäsong är området vanligtvis öppet 09:00–20:00, med sista insläpp 19:30. Öppettiderna är kortare på vintern, så titta på skylten vid entrén om du kommer sent på dagen.
Är Kayaköy svårt att ta sig runt i?
På sina ställen, ja. Stigarna är ojämna och fulla av lösa stenar, och på flera partier går de brant uppåt. Gränderna kan också vara dammiga. De flesta besökare klarar ändå den nedre delen av byn utan problem. Ruinerna är inte lämpliga för rullstol.
Besök Kayaköy med barn
Barn kan gott följa med till Kayaköy, men barnvagnar passar inte i terrängen. Har du små barn med dig fungerar en bärsele mycket bättre.
Familjer med yngre barn gör bäst i att hålla sig till de nedre gränderna och hoppa över klättringen upp till de övre ruinerna. Gör rundan kortare på sommaren och lägg in pauser.
Håll barnen nära dig, särskilt högre upp, där terrasskanter plötsligt faller av och gamla murar ofta är instabila. Vissa cisternöppningar ligger dessutom i nivå med marken.
Hur mycket tid ska du avsätta för Kayaköy?
Du behöver inte utforska varje hörn av Kayaköy för att få en känsla för platsen. Hur långt du går beror på din tid, ork och kondition.
- Kort besök: räkna med 45–60 minuter för att se de nedre ruinerna, gå längs huvudgränderna och ta några bilder. Ett bra alternativ om du vill hålla promenaden förhållandevis lätt.
- Vanligt besök: räkna med 1,5–2 timmar för att utforska den nedre delen, klättra högre upp bland ruinerna och njuta av vidare utsikt över dalen.
- Längre besök: räkna med 3 timmar eller mer för att gå upp till Övre kyrkan och fortsätta ner till Soğuk Su Koyu (Kallvattenviken) innan du vänder tillbaka.
Leden till Ölüdeniz är något helt annat: den tar 1,5–2 timmar enkel väg och slutar vid kusten, inte tillbaka vid entrén.
Bästa tiden på dagen för ett besök i Kayaköy
Sen eftermiddag är ofta den bästa tiden att besöka Kayaköy, särskilt från sen vår till tidig höst. Då har hettan lagt sig och den lågt stående solen lyfter fram strukturen i den gamla stenen.
| Tid på dagen | Vad du kan vänta dig | Bäst för |
|---|---|---|
| Morgon | Svalare och lugnare, särskilt på våren och sommaren. | En lättare promenad med färre besökare. |
| Mitt på dagen | Varmare och mer utsatt, med lite skugga bland ruinerna. | Bara en snabb titt i de nedre gränderna. |
| Sen eftermiddag | Mjukare ljus, tydligare struktur i ruinerna och svalare för uppförsbackarna. | Fotografering och en lugn promenad. |
| Strax före stängning | Dagens finaste ljus på stenmurarna. Tänk på att sista insläpp är 19:30 och att området stänger 20:00, så mitt i sommaren är du på väg tillbaka mot entrén när solnedgången närmar sig, i stället för att se den från ruinerna. | En sista snabb titt före middagen i byn. |
Praktiska tips innan du utforskar Kayaköy
- Skor: gymnastikskor eller vandringsskor med bra grepp är ett mycket bättre val än sandaler eller flipflops.
- Sol och värme: en stor del av området saknar skugga, och efter biljettkassan finns ingenstans att köpa något att dricka. Köp vatten på något av kaféerna vid entrén innan du går in, och ta med solskydd och hatt under de varma månaderna.
- Efter solnedgången: i Kayaköy är det oftast 3–4°C svalare än i Fethiyes centrum, så packa en tunn tröja för ett sent besök eller en middag i byn.
- Rökförbud: rökning är förbjuden på hela området. Under stora delar av året är sluttningen täckt av torrt gräs och buskage, och ruinerna gränsar till tallskog, så en enda fimp kan starta en brand.
- Flyga drönare: drönare måste vara registrerade hos Turkiets civila luftfartsmyndighet SHGM, och för att filma på en skyddad plats som Kayaköy krävs dessutom tillstånd från Kultur- och turistministeriet. Båda regelverken ändras då och då, så kontrollera vad som gäller i god tid före resan.
Levissis historia och befolkningsutbytet 1923
Människor bodde på den här sluttningen långt innan byn du ser i dag fanns. Sarkofager och klippgravar i de omgivande kullarna tyder på bosättning under lykisk och senare hellenistisk tid, och den antika staden Karmylassos tros ha legat på samma sluttning eller alldeles i närheten. Efter att regionen hamnat under osmanskt styre på 1400-talet fortsatte den lokala grekisk-ortodoxa församlingen att bo här, med ett visst självstyre i sina egna religiösa och gemensamma angelägenheter.
Bebyggelsen växte främst under 1700- och 1800-talen. Uppskattningarna av dess storlek varierar kraftigt, från några hundra till över 3000 stenhus som klättrade i terrasser uppför sluttningen. De flesta var små enfamiljshus på omkring 50 kvadratmeter, placerade bland kyrkor, kapell, skolor och verkstäder och förbundna av smala gränder. Befolkningssiffrorna varierar lika mycket, men osmanska uppgifter från 1912 citeras ofta och anger omkring 6500 invånare.
Själva sluttningen är för stenig och brant för jordbruk, och därför vände sig församlingen till handel och hantverk. Invånarna arbetade som snickare, stenhuggare, smeder, hovslagare och skräddare, och deras verkstäder försåg hela trakten. I början av 1900-talet hade Levissi en egen marknad, ett postkontor, ett apotek och ett sjukhus med fast anställda läkare, dit också folk från grannbyarna kom. Byn hade även egna skolor, bland annat en flickskola på sluttningen ovanför byn, där undervisningen skedde på grekiska. Den som ville studera vidare fick flytta till Rhodos, Aten eller Istanbul.
Terrassformen är ett av Kayaköys mest utmärkande drag och var utformad så att inget hus skulle skymma solljuset eller utsikten för ett annat hus. Genom att bygga på sluttningen lämnade man dessutom den flackare, mer brukbara marken i dalbotten fri för odling.
Levissi var inte den enda gemenskapen här. Muslimska turkiska familjer bodde i en egen bosättning på slätten nedanför och odlade dalbotten, medan den grekisk-ortodoxa församlingen höll sig till sluttningen. Lokala berättelser beskriver hur de två grupperna levde sida vid sida i generationer med lite friktion, tills kriget och befolkningsutbytet satte stopp för det.
Fram till 1923 hette byn Levissi. Enligt avtalet om befolkningsutbyte mellan Grekland och Turkiet tvingades invånarna flytta till Grekland. Många slog sig ner nordost om Aten, där de grundade Nea Makri, som betyder ”Nya Makri”, efter det grekiska namnet på Fethiye. I motsatt riktning flyttades muslimska samhällen i Grekland till Turkiet.
En del av de familjerna placerades i Kayaköy, men den steniga sluttningen hade lite att erbjuda bönder som var vana vid olivlundar och odlingsbar mark, och de flesta flyttade vidare till dalen nedanför eller till andra platser i regionen. Många tog med sig dörrar, fönsterkarmar och takbjälkar när de lämnade byn.
Husen återbefolkades aldrig i någon större omfattning, och jordbävningarna som drabbade Fethiye 1957 skadade många av de byggnader som fanns kvar. Efteråt användes sten och byggdelar från de tomma husen till att reparera hus i dalen. Tillsammans förklarar dessa förluster varför så få hus i Kayaköy fortfarande har tak, dörrar eller fönsterluckor i dag.
Den som har läst Louis de Bernières känner igen Kayaköy som den verkliga förebilden för Eskibahçe i romanen Birds Without Wings. Boken bidrog till att göra Kayaköy känt för läsare världen över. Byn har också synts på film: scener ur The Water Diviner (2014), regisserad av och med Russell Crowe i huvudrollen, spelades in här.
I Levissi fanns en ovanlig begravningssed. De döda begravdes först i grunda gravar intill ett kapell, och ungefär sju eller åtta månader senare grävdes benen upp och flyttades till ett benhus i kyrkorna. Under generationernas lopp samlades så hela byns kvarlevor på samma plats. Seden finns belagd även i andra grekiska samhällen i Anatolien och förklarar varför kyrkorna låg mitt i bylivet och inte i utkanten.
I dag är Kayaköy en skyddad historisk plats, och antalet hus som fortfarande står kvar ger en tydlig bild av hur stor byn en gång var.
Kayaköys två kyrkor: Nedre och Övre kyrkan
Två grekisk-ortodoxa kyrkor markerar byns nedre och övre ände. Nedre kyrkan (Panagia Pyrgiotissa) ligger nära entrén, och Övre kyrkan (Taksiyarhis), byggd på 1800-talet, står högre upp på sluttningen. Båda är för närvarande stängda för allmänheten av säkerhetsskäl, men de syns under större delen av vägen upp och hjälper dig att bedöma hur högt du har kommit.
Kyrkorna var inte de enda platserna för gudstjänst. Många små kapell ligger utspridda mellan husen, och du kan gå förbi flera utan att märka dem. Håll utkik efter låga byggnader med tunnvalv inklämda i gränderna, ofta byggda direkt mot grannens mur.
Området kring Övre kyrkan ger en fin utsikt över platsen. Härifrån kan du blicka tillbaka ner över husen och en klar dag se ända till Soğuk Su Koyu (Kallvattenviken) nere vid kusten.
För den allra vidaste utsikten fortsätter du upp till det lilla kapellet högst upp på kullen, som är markerat med en flaggstång. Flaggan syns från nästan hela byn och fungerar därför också som ett bra riktmärke om du tappar orienteringen i gränderna.
Den övre delen av området känns mer utsatt än byns nedre del. Blåsiga dagar viner vinden genom de tomma fönsteröppningarna. Så snart du lämnar den nedre vägen tystnar de andra besökarnas röster snabbt.
Arkitektoniska detaljer att hålla utkik efter i Kayaköy
De mest talande detaljerna finns i ögonhöjd i gränderna, inte i de vida vyerna längre upp, och många av dem visar hur människor anpassade sig till en brant sluttning utan central vattenförsörjning.
- Rundade hörn: i de smalare gränderna har många hus rundade hörn i gatunivå, så att människor och lastade packdjur lättare kunde ta sig förbi.
- Hus i två plan: de flesta hus hade två våningar. Bottenvåningen fungerade oftast som stall eller förråd, och familjen bodde ovanpå.
- Eski Çeşme (Gamla fontänen): den här historiska osmanska fontänen står vid huvudvägen, en bit nedanför entrén, och missas ofta. Den är värd en kort avstickare på väg dit eller därifrån.
- Regnvattencisterner: utan central vattenförsörjning var många hus beroende av underjordiska cisterner som fylldes från taken. Var försiktig var du sätter fötterna: vissa öppningar kan vara delvis dolda av stenar eller gräs.
- Fönster- och dörrkarmar i sten: titta efter de huggna karmarna där fönsterluckor och dörrar av trä en gång hängde. Även där taken är borta avslöjar de husens ursprungliga proportioner.
- Blekt blått inomhus: gå in i nästan vilket hus som helst så hittar du spår av samma ljusblå kalkfärg på putsen. Den har vittrat till en kritig gråblå nyans och är det närmaste Kayaköy kommer en signaturfärg.
- Vinkällare och brunnar: flera hus hade en liten vinkällare och en egen brunn, så håll utkik efter lägre öppningar och nischer under golvnivå utöver cisternerna.
- Golvmosaiker: fläckar av golv i småsten och kakel finns kvar i vissa hus och, mer synligt, i kyrkorna.
🌿 Vildsalvia, sköldpaddor och fikon: det här kan du lägga märke till på väg upp
Varma eftermiddagar hänger ofta doften av vildsalvia i luften när du går uppför. Om det plötsligt prasslar i de torra löven bredvid stigen, sakta ner och se var du sätter fötterna. Det kan vara en av sköldpaddorna som lever bland ruinerna. Håll också utkik efter fikonträden som fortfarande växer på många av de gamla gårdarna, långt efter att familjerna som planterade dem har flyttat.
Kaféer och bymat i Kayaköy
När du har gått runt bland ruinerna går du tillbaka ner genom den nuvarande byn till huvudvägen, där små restauranger och skuggiga terrasser ger dig en sval plats att sitta på. Här finns inga klubbar, inga strandbarer och inga restaurangvärdar som ropar in dig, bara trädgårdskaféer och några ställen som serverar traditionell gözleme (ett matigt turkiskt tunnbröd som gräddas på en het platta).
De flesta ligger bland olivträd och gamla stenmurar, med gårdar som är tillräckligt skuggiga för en paus mitt på dagen. Nygräddad gözleme med en kall dryck eller en turkisk kaffe är en välkommen paus efter klättringen. Byns katter strövar mellan borden, och ingen brukar skynda på dig.
Vid entrén, bredvid kaféerna, säljer några små stånd magneter och lokalt tillverkade souvenirer.
Vandring från Kayaköy till Ölüdeniz
En markerad led fortsätter från området vid Övre kyrkan mot Ölüdeniz. Vandringen tar ungefär 1,5–2 timmar enkel väg, beroende på tempo och värme. Längs vägen skymtar du kusten då och då innan stigen går ner mot semesterorten.
Säkerhetsråd för leden Kayaköy–Ölüdeniz
Det här är en bergsvandring i oländig terräng, inte en lugn bypromenad. Stigen kan vara stenig, ojämn och utsatt, och den rekommenderas inte för dig som har svårt för branta nedförsbackar eller har knäproblem.
- Följ de gula och röda markeringarna längs leden.
- Bär skor med bra grepp och ta med minst 1,5 liter vatten per person.
- Undvik middagshettan i juli och augusti, och ge dig inte iväg strax före solnedgången.
Leden går man oftast i den här riktningen, från Kayaköy ner till Ölüdeniz, eftersom det mest är nedför och totalt sett kräver mindre ansträngning, även om de branta partierna sliter på knäna. Från Ölüdeniz kan du ta dolmuş eller taxi tillbaka till Fethiye, så kontrollera tiderna för hemresan innan du ger dig av om du vandrar sent på dagen.
Vandring till Kallvattenviken
En oländig stig går från baksidan av Övre kyrkan ner till Soğuk Su Koyu (Kallvattenviken), ungefär 1,6 km enkel väg eller cirka 40 minuter till fots. Nedstigningen är brant på sina ställen och vägen tillbaka upp är tyngre än den ser ut uppifrån, så planera den som en egen vandring.
Soğuk Su Koyu nås bara till fots eller med båt. Viken har fått sitt namn av en kall sötvattenskälla som springer fram i en grotta vid vattenbrynet, och havet blir märkbart kallare ju närmare du simmar. Stranden består av småsten och klipporna längs stranden kan vara hala av alger, så badskor är en bra idé. Här finns ingen service, så ta med egen dryck och mat. Utflyktsbåtar lägger till mitt på dagen, och sent på eftermiddagen, när de har åkt, är det oftast lugnare i viken.
Vandring i närheten: Afkuleklostret
Om du gillar historiska platser och inte har något emot en tuffare vandring kan du också kombinera Kayaköy med Afkuleklostret, som klänger på en klippa över havet och nås via en gångstig från vägen Kayaköy–Gemiler. Det ligger nära nog att hinnas med samma dag, men se det som en egen vandring och inte som ett snabbt tillägg.
Gemilerstranden och Sankt Nikolaus ö
Om du har bil ligger Gemilerstranden bara en kort bit bort. Följ samma väg västerut från Kayaköy i ungefär 6–7 km tills den når kusten. Den steniga stranden har ett kafé, solstolar att hyra och rent, lugnt vatten.
Rakt mittemot ligger Gemilerön, även kallad Sankt Nikolaus ö. Den var ett viktigt religiöst centrum under bysantinsk tid, och sluttningarna är fulla av ruiner efter kyrkor, kapell och en delvis rasad täckt gång. Små båtar går över från Gemilerstranden, och där kan du också hyra kanot eller trampbåt och paddla över själv. Ön är dessutom ett av stoppen på vår båttur från Ölüdeniz, om du hellre vill se den från vattnet.
Tidigt på kvällen kan du klättra upp till öns topp för att se solnedgången. Stigen upp är stenig, så ha ordentliga skor i stället för flipflops och börja gå ner innan det blir mörkt. Det kostar entré att besöka ön.
Vanliga frågor om Kayaköy
Var avgår dolmuşen till Kayaköy i Fethiye?
+
Hur tar man sig till Kayaköy från Hisarönü eller Ölüdeniz?
+
Kan man gå in i kyrkorna i Kayaköy?
+
Kan man gå från Kayaköy till Kallvattenviken?
+
Kan man vandra från Kayaköy till Ölüdeniz?
+
Passar Kayaköy för barn eller barnvagnar?
+
Finns det toaletter eller kaféer inne på området?
+
Om den här guiden
Den här guiden är skriven av det lokala teamet på Fethiye Tours. Vi uppdaterar praktiska uppgifter efter att ha kontrollerat dem på plats eller hos pålitliga lokala kontakter.